Start

 

   Om mig

    personfakta

     utbildning

     färdigheter

     biografi

     Helena skriver

 

   Branscherfarenhet

     teater

     tv

     film

     röst

 

   Bildgalleri

    rollkaraktärer

     från produktion

     fotografier

 

   Sammanfattning

     cv

     röstprover

     showreel

 

    Länkar

 

   

 

biografi - från arga fotbollsknän till det heliga teaterrummet

Jag har inte vuxit upp med kultur, vare sig som utövare eller åskådare. Eller jo, jag var med i kyrkokören som barn och senare som ungdom så psalmer vet jag i alla fall hur man sjunger. Där jag växte upp fanns inte speciellt mycket att göra, ville man ha en hobby och något att ägna sig åt så fick man lov att spela fotboll. Så det gjorde jag. Började när jag var 8 år och slutade knappt 10 år senare när knäna sa nej. Jag var ändå aldrig speciellt bra, tror jag kan räkna mina gjorda mål under alla åren på en hand. Vet inte om det räcker att skylla på att jag var defensiv back. Jag hade min snabbhet, men lyckades inte omsätta den till något konstruktivt där nere i backlinjen. Den fick istället användas till att vinna skolmästerskap i sprint år efter år, tillslut var jag dock tvungen att sluta delta för jag hade så extremt dåliga tävlingsnerver och kräktes av nervositet varje gång.

 

Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan, kunde lagra hur mycket information som helst, hur snabbt som helst. I högstadiet ansträngde jag mig en kort period för att göra dåliga resultat för jag ville också verka sådär tufft skoltrött. Som tur var insåg jag rätt snabbt att det var en dum sak att göra så några betyg äventyrades aldrig. Och gissa om jag har stor nytta av den inlärningsförmågan nu när jag är skådespelare! I min första klass var vi ungefär 8 elever, och då var det åk 1-3 hopslaget. På hela skolan gick kanske 20 elever och det fanns 3 lärare. Undrar om den lilla byskolan finns kvar ännu? Jag vet faktiskt inte säkert, även om det verkar troligt att den har lagts ner. När vi flyttade och jag inför tredje klass bytte skola tyckte jag det var så enormt stort, på en skola med 150 elever. Jag var lättad för jag insåg att jag inte skulle behöva göra solouppträdanden på lucia längre, något nästan alla fick göra i byskolan eftersom vi var så få.    

 

På gymnasiet gick jag Barn och fritid, i efterhand har jag undrat varför för jag är inte överdrivet förtjust i barn. Men vi hade en egen verkstad på skolan och det var trevligt, även om det var rätt surt att husera i en egen skolbyggnad så man inte kunde spana in det stora utbudet killar lika lätt. Man kunde liksom inte ”råka” gå in i dom lika ofta. Vi hade skåp i samma korridor som teatereleverna, jag tyckte de var otroligt jobbiga. Alltid skulle de sjunga o gapa och högljutt toka sig för att visa att de minsann var esteter. När jag fem år senare började på Spegelteaterns teaterskola i Stockholm var det samma sak, även om jag var en av dom då och det tog nästan en hel termin innan jag märkte att de var jobbiga.

 

Mitt allra roligaste jobb under åren hemma var som turistvärdinna, en anställning jag fick genom mamma och som pågick säsongsvis. Att inte folk blev helt galna över att det satt en tjej på turistbyrån som inte visste vare sig det ena eller det andra är för mig en gåta. Jag antar att jag klarade mig ur alla situationer med hjälp av min medfödda och väl utvecklade serviceförmåga. Blir folk väl omhändertagna så förlåter de tydligen allt. Jag var också väldigt bra på att improvisera, vilket många gånger resulterade i en fantastisk, om än oväntad, semestervistelse hos oss. Jag satt som tur var inte bara på turistbyrån, utan var också föreståndare för det lilla charmiga vandrarhemmet, samt ingick i personalstyrkan ute på vår semesterö i Vänern. Vilka fantastiska somrar vi hade! Personalen bodde periodvis ute på ön och vi blev som värsta maffian där ute, och helt världsfrånvända. Mitt starkaste minne är när jag barfota ledde ponnyridningen och blev stampad på tån men var tvungen att försöka låtsas som inget för att barnet på hästryggen var så nervös. Hon tittade anklagande på mig när jag blev trampad för jag hade försäkrat henne att inget ont kunde hända. Även om jag råkar veta att ponnyn trampade på mig med flit (vi var nämligen osams den dagen) så fick jag ju skylla mig själv för man behöver ju inte vara barfota när man umgås med hästar.

 

Under sista terminen i skolan visste jag att jag sedan skulle flytta långt bort, mest för att det kändes helt fantastiskt att jag kunde välja som jag ville. Jag kände mig väldigt vuxen och väldigt äventyrslysten. Att plugga vidare direkt fanns aldrig på kartan, däremot att resa och upptäcka. När jag sedan efter studenten gav mig ut på tågluff i Europa hade jag redan fått jobb i Stockholm, fast jag aldrig varit där. Man kanske skulle kunna tro att jag ville styra kosan dit för att kunna hålla på ohämmat med teater och erbjudas möjligheter, men skådespeleri fanns då ännu inte i mitt huvud utan Stockholm valde jag för att det var stort, och för att jag inte visste någon annan som flyttat dit. Alla hemifrån flyttar till Göteborg, och förmodligen fortsätter de umgås med varandra där, bara i en större omgivning. Jag hann aldrig vara nervös eller sitta och fundera på hur det skulle bli i Stockholm, eftersom jag bokstavligt talat fastnade i Spanien och kom tillbaka lagom för att bara packa väskan och dra mot storstaden.

 

Väl i storstaden råkade jag efter ett tag hamna mitt i en teaterfamilj och så fort den världen öppnade sig för mig insåg jag att det var skådespela jag var bra på och att det var vad jag ville göra i mitt liv. Jag hade bestämt att jag skulle försöka komma in på någon teaterskola, men kom plötsligt på att jag bara var tvungen att åka till Israel och jobba på Kibbutz först, innan det var för sent. Jag hamnade på en liten jordbrukskibbutz i norra Israel, där jag gjorde karriär först som dadelplockare och sedan som koskötare. Tyvärr hamnade jag i landet precis samtidigt som den andra intifadan inleddes så vistelsen blev rätt så inskränkt, utan resor till alla de ställen jag ville se. Och även om jag trivdes väldigt bra fick jag efter knappt fyra månader lov att åka hem igen för mamma höll på att oroa sönder sig. Jag hade då precis blivit erbjuden anställning hos kossorna på kibbutzen, och kanske hade jag tackat ja om situationen varit en annan, men förmodligen hade jag tackat nej för jag hade ju teaterskolorna som väntade på mig i Stockholm. Och med dom började sedan livet.

 

 

                                          

               i kantarellskogen                                                                              på lillsyrrans student                                                                     djurgårn i mitt hjärta